Så kom då dagen då lillebror skulle komma tillbaka på sommarbet. Jag funderade på hur Spænir och Hildir skulle vara mot varandra. Skulle de känna igen, blir det bråk eller är de Brorsorna som vanligt? Mina funderingar skulle få ett svar. Torsdagen den 30 april kom Hildir och Ljoflingur. Efter lite övertalning backade Ljoflingur ut ur transporten, Hildir vägrade! Han fick mer plats och kunde vända. Inne i hagen satte de fart som två lyckliga dårar mot de andra hästarna, full fart nedför! Det gick inte att ta miste på att de kände igen sig. Båda två hade växt till sig, trots att Hildir hade blivit på tok för smal. Men har man tjejer i hagen mitt emot så finns det ingen ro att äta. Oj vad det klack till i mitt hjärta när jag såg denne stilige herre. Han är supersnygg och har en hållning utan dess like! Va, partisk, jag, nääää!

Brorsorna!!!!!  Det blev som jag tänkte de kännde igen varandra direkt! Lite pip och stamp med framhovarna och sedan bara springa bredvid varandra. Vi andra blev helt tårögda av detta kära återseende.

Även Ljoflingur hittade sin forna vapendragare, Pètur! Här kommer tre skäckar, Pètur, Pegasus och Ljoflingur.

Hildir måste visa hur fint han kan kröka på nacken! Är han inte gudomlig?!

Brorsorna tätt tillsammans. Lite rumpknuff är ju alltid kul!

Myyyyys på dig bror.

-Åh här är ju min rival! Försiktig hälsning för att se var vi står någonstans...hrm får se...

Ok, så här är läget. Här måste fightas!

Sedan satte skådespelet igång. Hildir var mycket hårdare än Spænir (antagligen hade han mer övertag än vad vi såg, han och Einfari bestämmer ju i flocken) och ville absolut inte ge vika. Inte heller Pètur hade en tanke på att ge upp så lätt.

Kolla in hästarnas ansiktsuttryck. Och vilken styrka, helt rätt upp står de och slåss.

Uppgörelse!

Att det är skilnad och sitta på en valack/hingst som stegrar mot ett sto förstår jag nu varför. Så som hingstarna leker, slåss och stegras är de ju vana och vet hur mycket de klarar innan de slår över.

Det tog några timmar innan alla lugnade ned sig, men nu går de och betar som en hel flock och det är bara bus och smågnabb nu för tiden.

Jag blir helt kär när jag ser den vackra flocken med alla dessa färger, åldrar och personligheter. Det är en lisa för själen att vara med hingstflocken.

/Åsa